Jag tror att barnen måste sluta på dagis

– Vad har du gjort på dagis idag Ellinor?

– Ja gungade! Högt upp!

– Vad har ni gjort på dagis i dag då Samuel? Har ni sjungit kanske?

– Ja. De andra barnen sjöng, men jag lyssnade bara med öppen mun (bra Samuel, fröknarna kommer tycka att du är väldigt intelligent). Å sen gick Ellinor in i rummet bland de stora djuren och stack in fingrarna i deras mun (va?). Och så var det en liten flicka som grävde i sandlådan, å då kom det en stooor igelkott och dunsade och dunsade (va igen?). Och sedan kom den en liten, liten igelkott som var alldeles platt. Å sedan dansade mormor i garaget så att en liten pippifågel ramlade ner (okej, det här tänker jag inte ens fråga om), å då kom fröknarna och gjorde en pizza av den (jag vet att det är en miljöförskola, men måste man dra återvinningsprincipen så långt?) å de använde den stora igelkotten som bord å sedan rullade den lilla flickan den stora igelkotten runt runt. (Vad sjutton ger de er att äta där egentligen? Är det ihjäldansade pippifåglar? Eller är det knark?)

Annonser

Fiffiga familjen

Fiffiga saker Ellinor gjort idag:

Smörjt in sig med avocado.

Ropat ”jag flyger!” och voltat ner från soffbordet.

Smörjt in sig med yoghurt.

Gömt sig i ett kylskåp på Elgiganten.

Gömt sig i en diskmaskin på Elgiganten.

Klätt av sig alla kläderna på Elgiganten.

Stoppat fingrarna i en fläkt på Elgiganten.

Smörjt in sig med fiskbullar.

Bajsat i badet, plockat upp korven och klämt ner den mellan badkaret och väggen och ropat ”hej då bajset!”

Fiffiga saker min man gjort idag:

Jobbat över.

Riktig på låtsas

Att jobba som timanställd lärarvikarie på en mängd olika skolor känns som om man svävar i någon slags limbo mellan de riktiga lärarna och eleverna. Jag är utbildad lärare, så jag hör helt klart hemma i lärarrummet. Om jag bara kunde hitta dit. Och om jag bara kunde får nycklarna att passa i dörren. Men det kan jag inte, så jag får springa efter de andra lärarna och ställa samma frågor som eleverna brukar ställa ”var är jag?”, ”ska jag vara här?” och ”får jag betalt för det här för annars går jag hem”.

Idag fick jag dock äntligen en chans att känna mig som en riktig lärare. Jag stod i ett av arbetsrummen och fyllde i frånvarolistorna när en annan lärare dök upp. ”Hej, hej” sa hon glatt. ”Nu undrar du väl vad jag gör här” fortsatte hon. ”Jag vikarierar här idag”, sa hon, ”jag har just haft min första lektion”.

 ”Så kul!” sa jag. ”Välkommen hit!” fortsatte jag omtänksamt. För trots allt hade jag ju varit där minst tio minuter längre än hon.

Förbluffande normal

Jag går upp. Tittar lite på mina Pellytrådbackar. Kissar. Borstar håret. Provdrar backarna lite. Gör kaffe. Tar en sväng förbi sovrummet och slänger en blick på backarna. Äter en macka. Ståendes i garderobsöppningen så att jag ser backarna.

Min man tycker att jag är knäpp.  Men han såg inte gårdagens dokumentär om vuxna människor som köper äckligt verkliga dockbebisar och drar runt dem i vagn. Om han sett den skulle han uppskatta min enorma normalitet.

Nu blev jag inringd för att jobba. Men oroa er inte, jag tar med mig minst en pellyback.
0011.JPG

Kolla! De älskar också pellybackar!

Praktiskt taget livlös

Ibland fattar man ett beslut. Tar tag i saker man borde gjort för länge sedan. Genomför förändringar som påverkar hela ens liv.

Och när man i varit hemma med barn i fyra år så är ens liv på den nivån att en omorganisation av den platsbyggda garderoben från 1965 är en sådan genomgripande förändring. I dag har jag satt in pellytrådbackar. Det blir överskådligt. Det blir lättåtkomligt. Det blir helt enkelt omöjligt att sluta prata om det:

-Oj vad kul att du ringde, jag har satt in pellybackar i garderoben!

-Jättespännande Karin! Kul! Grattis! Själv funderar jag på att göra en ansiktslyftning.

-Pellybackar! Man kan dra dem ut och in!

-Fascinerande, verkligen fascinerande. Jag tror att jag är lesbisk. Jag har inte berättat det för någon annan än…

-Jag har sorterat allt! Lakan i en Pellyback, örngott i en annan och handdukar i en tredje.

– Och imorgon ska jag träffa kronprinsessan.

-Oj. Kronprinsessan. Tror du hon vill se mina pellybackar?

Livet är hårt

Ellinor är två år. Det innebär att hon är i en ålder då hon testar mycket.

Just nu är hon inne i en fas där hon testar om hon är Gud. Idag har hon t ex försökt kontrollera vattnet och tyngdlagen. Först fyllde hon handfatet med vatten. Sedan drog hon ur proppen medan hon med ett strängt och bestämt tonfall sa ”ut vattnet! Ut!”. Vattnet lydde omedelbums och Ellinor suckade nöjt, såg beundrande på sig själv i spegeln och utbrast ”jag kunde!”.

Sedan lutade hon sig fram, stack sitt lilla ansikte riktigt nära avloppet och väste ”och nu – kom tillbaka vattnet!”

Jag känner på mig att Ellinor kommer möta en rad besvikelser framöver.