Livsavgörande fundering

I filmer, reklam och teveserier uppstår ibland den, tydligen, oerhört pinsamma situationen att två kvinnor dyker upp på en fest klädda i precis likadana klänningar. Jag antar att ett av problemen i en sådan situation är att den andra kvinnan ser både snyggare och smalare ut än en själv i klänningen ifråga.

Nu undrar jag bara om samma problem existerar i männens värld. Står killarna framför en spegel innan festen och grubblar över om någon annan snubbe kommer ha samma slips som dem? Och om det skulle hända, tänker då killen ”fan, han har likadan blåprickig slips som jag. Och han ser smalare ut i den. Nä, nu går jag och hänger mig i min!”

Vikten av att klä sig rätt

Klädkvitton ska man spara. Framförallt för att de innehåller spännande och lärorik läsning. Som när jag köpte en fin grön- och gulrandig t-shirt till Samuel och sedan kunde konstatera att jag tydligen köpt en ”flicktröja”.  Tack och lov har Ellinor nu kunnat ärva den tröjan så att den äntligen hamnat på den typ av kropp den var ämnad för. Det måste kännas bra för KappAhl. Problemet är väl bara att hon har den till sina ”pojkbyxor” – de enda jeansen jag kunde hitta utan fjärilar, blommor och hjärtan.

Igår var jag på Lindex. Där provade jag lite tröjor till mig själv. Jag hittade en turkos enkel tröja som var nedsatt till halva priset. Så jag provade den och upptäckte snabbt att storlek L för en gångs skull kändes väldigt rymlig. M satt mycket bättre, ja den passade faktiskt alldeles utmärkt. Lycklig som sällan förr skuttade jag bort till kassan med mitt fynd. Jag sträckte över plagget och log i samförstånd mot kassörskan. Trots allt tillhörde vi båda nu Medium-klubben, klubben för oss som rör på oss regelbundet och inte äter chokladbollar till frukost (okej, en, men om det inte syns behöver man ju inte nämna det).  Kanske skulle jag och kassörskan nu bli bästa vänner, och regelbundet träffas för att sitta på ganska smala stolar – bara för att vi kan. Och så skulle vi förstås kunna låna kläder av varandra och säga saker såsom ”nähä, lägg av, din rumpa är ju inte alls stor, kolla på min rumpa, den är mycket större!” Fast egentligen skulle ju ingen av våra rumpor vara stora, utan rumpsnacket skulle mer vara ett sätt att kommunicera för att stärka vår gemenskap.

Expediten log så snällt mot mig, att jag förstod att hon tänkte på precis samma sak. Sedan räckte hon över kvittot, och jag kontrolläste det som jag alltid gör:
 
”Klänning 99,50”

Klänning? Jag förstår inte. Vadå klänning? Den slutar ju i midjehöjd.

Jag tror att barnen måste sluta på dagis

– Vad har du gjort på dagis idag Ellinor?

– Ja gungade! Högt upp!

– Vad har ni gjort på dagis i dag då Samuel? Har ni sjungit kanske?

– Ja. De andra barnen sjöng, men jag lyssnade bara med öppen mun (bra Samuel, fröknarna kommer tycka att du är väldigt intelligent). Å sen gick Ellinor in i rummet bland de stora djuren och stack in fingrarna i deras mun (va?). Och så var det en liten flicka som grävde i sandlådan, å då kom det en stooor igelkott och dunsade och dunsade (va igen?). Och sedan kom den en liten, liten igelkott som var alldeles platt. Å sedan dansade mormor i garaget så att en liten pippifågel ramlade ner (okej, det här tänker jag inte ens fråga om), å då kom fröknarna och gjorde en pizza av den (jag vet att det är en miljöförskola, men måste man dra återvinningsprincipen så långt?) å de använde den stora igelkotten som bord å sedan rullade den lilla flickan den stora igelkotten runt runt. (Vad sjutton ger de er att äta där egentligen? Är det ihjäldansade pippifåglar? Eller är det knark?)

Fiffiga familjen

Fiffiga saker Ellinor gjort idag:

Smörjt in sig med avocado.

Ropat ”jag flyger!” och voltat ner från soffbordet.

Smörjt in sig med yoghurt.

Gömt sig i ett kylskåp på Elgiganten.

Gömt sig i en diskmaskin på Elgiganten.

Klätt av sig alla kläderna på Elgiganten.

Stoppat fingrarna i en fläkt på Elgiganten.

Smörjt in sig med fiskbullar.

Bajsat i badet, plockat upp korven och klämt ner den mellan badkaret och väggen och ropat ”hej då bajset!”

Fiffiga saker min man gjort idag:

Jobbat över.

Riktig på låtsas

Att jobba som timanställd lärarvikarie på en mängd olika skolor känns som om man svävar i någon slags limbo mellan de riktiga lärarna och eleverna. Jag är utbildad lärare, så jag hör helt klart hemma i lärarrummet. Om jag bara kunde hitta dit. Och om jag bara kunde får nycklarna att passa i dörren. Men det kan jag inte, så jag får springa efter de andra lärarna och ställa samma frågor som eleverna brukar ställa ”var är jag?”, ”ska jag vara här?” och ”får jag betalt för det här för annars går jag hem”.

Idag fick jag dock äntligen en chans att känna mig som en riktig lärare. Jag stod i ett av arbetsrummen och fyllde i frånvarolistorna när en annan lärare dök upp. ”Hej, hej” sa hon glatt. ”Nu undrar du väl vad jag gör här” fortsatte hon. ”Jag vikarierar här idag”, sa hon, ”jag har just haft min första lektion”.

 ”Så kul!” sa jag. ”Välkommen hit!” fortsatte jag omtänksamt. För trots allt hade jag ju varit där minst tio minuter längre än hon.

Förbluffande normal

Jag går upp. Tittar lite på mina Pellytrådbackar. Kissar. Borstar håret. Provdrar backarna lite. Gör kaffe. Tar en sväng förbi sovrummet och slänger en blick på backarna. Äter en macka. Ståendes i garderobsöppningen så att jag ser backarna.

Min man tycker att jag är knäpp.  Men han såg inte gårdagens dokumentär om vuxna människor som köper äckligt verkliga dockbebisar och drar runt dem i vagn. Om han sett den skulle han uppskatta min enorma normalitet.

Nu blev jag inringd för att jobba. Men oroa er inte, jag tar med mig minst en pellyback.
0011.JPG

Kolla! De älskar också pellybackar!

Praktiskt taget livlös

Ibland fattar man ett beslut. Tar tag i saker man borde gjort för länge sedan. Genomför förändringar som påverkar hela ens liv.

Och när man i varit hemma med barn i fyra år så är ens liv på den nivån att en omorganisation av den platsbyggda garderoben från 1965 är en sådan genomgripande förändring. I dag har jag satt in pellytrådbackar. Det blir överskådligt. Det blir lättåtkomligt. Det blir helt enkelt omöjligt att sluta prata om det:

-Oj vad kul att du ringde, jag har satt in pellybackar i garderoben!

-Jättespännande Karin! Kul! Grattis! Själv funderar jag på att göra en ansiktslyftning.

-Pellybackar! Man kan dra dem ut och in!

-Fascinerande, verkligen fascinerande. Jag tror att jag är lesbisk. Jag har inte berättat det för någon annan än…

-Jag har sorterat allt! Lakan i en Pellyback, örngott i en annan och handdukar i en tredje.

– Och imorgon ska jag träffa kronprinsessan.

-Oj. Kronprinsessan. Tror du hon vill se mina pellybackar?

Livet är hårt

Ellinor är två år. Det innebär att hon är i en ålder då hon testar mycket.

Just nu är hon inne i en fas där hon testar om hon är Gud. Idag har hon t ex försökt kontrollera vattnet och tyngdlagen. Först fyllde hon handfatet med vatten. Sedan drog hon ur proppen medan hon med ett strängt och bestämt tonfall sa ”ut vattnet! Ut!”. Vattnet lydde omedelbums och Ellinor suckade nöjt, såg beundrande på sig själv i spegeln och utbrast ”jag kunde!”.

Sedan lutade hon sig fram, stack sitt lilla ansikte riktigt nära avloppet och väste ”och nu – kom tillbaka vattnet!”

Jag känner på mig att Ellinor kommer möta en rad besvikelser framöver.