Kategoriarkiv: Allt

Pax för att vara den andra kvinnan

Jag känner mig förvirrad. Jag trodde vi hade något speciellt, men nu känns allt lite annorlunda. Jag kan inte sätta fingret på det, men till och med hans vänner, kollegor och familj känns lite falska. Har de månne bytt manusförfattare till säsong 3 av Dexter? Replikerna känns klyschigare, och Dexters flickvän tycks konstant befinna sig i köket. Som om manusförfattarna är två tonårsgrabbar som känner sig lite osäkra.

– Åh, nu är den en sådan där scen med en kvinna igen.

– Är det kvinnan som svär och går på barer?

– Nä, det är hon som har bröst och barn.

– Åh, förvirrande kombination. Hon svär alltså inte på barer?

– Nej tyvärr.

– Var ska vi då placera henne?

– Spontant tänker jag köket.

– Yesss! Där satt den. Då går vi vidare till nästa scen. En kvinna svär på en bar…

002

– Herregud kvinna, du befinner dig i köket så ofta att jag inte längre kan se skillnad på dig och ett mjölkpaket!

– Jag vet, men jag måste stå här i min negligé och försöka lära den här matchande handduken att flyga.

Same procedure as every year, James

I dag är det midsommarafton. Och jag har samma vision som varje år.

På morgonen vaknar vi utvilade med nyrakade ben. Vi går upp och utbrister ”oj det är hela fem timmar innan gästerna anländer till vårt perfekt städade och färdigrenoverade hus, vi hinner göra en utflykt!”. Och så åker vi till stranden. Ungarna bygger världens största sandslott medan jag och maken håller varandra i handen och ler bländande leenden. Ute på havet förblindas en fiskare av reflexerna i mina vita framtänder, och kör rakt på en klippa. ”Hoho”, skrattar han godmodigt. ”De här har jag minsann ingen nytta av när jag sitter på grund” säger han, och ger oss ett kilo färska räkor.

Sedan åker vi hem, bruna och avslappade. Jag vilar i hammocken med en drink medan maten praktiskt taget lagar sig själv. Barnen skrattar pärlande skratt som de trär upp på tråd och dekorerar det vackra och inbjudande bordet med. När gäster anländer säger de ”ååååååh” och ”aaaaaaaaaah” och jag vinkar graciöst och ropar ”todelooo”. Eller kanske inte ”todeloo”, men något med samma avslappnade och ansvarslösa känsla.

I verkligheten ringer det på dörren medan jag rakar benen. ”Kom in, kom in!” vrålar maken genom köksfönstret. ”Jag ska bara pilla loss katten från potatisgratängen så kommer jag strax!”

Gästerna kliver in och står i hallen och ser vilsna ut. Och jag inser att jag enbart har trosor på mig, att handdukarna är slut, och att mina kläder finns i sovrummet på andra sidan hallen. ”Blunda!” hojtar jag och rusar genom hallen. ”Känn er som hemma” lägger jag till. ”Men bajsa inte för jag har inte städat toaletten än!”

Förvirrade tar gästerna ett par steg framåt och hamnar i Ellinors rum. ”Kära nån, nu blev jag visst blöt om fötterna” säger en gäst och Ellinor ylar ”trampa inte i min golvsoppa!”. ”Det är min golvsoppa!” fräser Samuel. ”Det var faktiskt jag som la i småkorvarna!”

”Hohoho!” ropar jag och viftar lite med golvmoppen för att avleda allas uppmärksamhet. Gästerna duckar. ”Nu ska vi snart äta och vara glada” säger jag optimistiskt.

”Var fan är prinskorven?” hojtar maken från köket.

Och sedan äter vi ändå, och umgås och skrattar. Och det visar sig att gästerna tycker att det är viktigare att vi är glada och trevlig än att taklisterna är färdiga och benen nyrakade.

Folk är konstiga.

 

Glad midsommar på er allihop!

DSC_0232

Ellinor har gjort sig midsommarfin.