En idé som kommer göra mig rik och prinsessan Doamba fattig

Ibland tycker jag att det där med mail känns lite gammalmodigt. Till och med snigelpost känns mer aktuellt. Som när Posten hör av sig och berättar att ett paket är inlämnat, och snart anländer. Och banken. Där kan man logga in och se kommande händelser. ”Imorgon får du lön” kan man t ex få veta. Följt av ”och sedan tar vi alla pengarna och betalar låneräntan”.

Men på mailen. Där kan man minsann inte logga in och få besked om att ”snart kommer det där spännande mailet du väntar på”  eller ”om en halvtimme kommer din make maila dig och be dig köpa mjölk”.  Inte ens mail innehållandes viktiga och konfidentiella uppgifter från prinsessan Doamba rörande en stor summa pengar kan förutses, trots att de återkommer med förvånansvärd regelbundenhet.

Det hade ju varit en jättebra mailfunktion. Fixa en sådan tack.

Bankens förutsägelseförmåga beror nog inte alls på det faktum att de gärna tar ens pengar och prasslar med dem i några dagar, innan de skickar dem vidare.

Välkommen in, och andra ord

Det är tydligen inte längre nog att visa bilder för hugade husspekulanter. Mäklarna lägger sig mer och mer vinn om att även bifoga beskrivande texter till varje bild. Ju dyrare hus, desto fler ord, vilket känns konsekvent och bra. Ju högre lön man får, destor mer tid lägger man förstås ner. Men ibland tror jag att mäklarna lägger ner lite för mycket tid. Speciellt de där gångerna när de egentligen inte har så mycket att säga. Då säger de typ det här:

”Det första du ser är utsidan av huset. Det är gult och omringat av ett staket som tydligt markerar var vägen slutar och tomten börjar. Efter att ha öppnat entrédörren kan du med bara ett enda kliv ta dig från utomhus till inomhus. Det första som slår dig när du stiger in i huset är att du inte längre är i trädgården. Hallen är välplanerad med utvalda områden för skoplacering och klädupphängning. I hallen finns även en trappa som för dig uppåt i huset. Samma trappa fungerar även som en transportled neråt i huset, ifall ett sådant behov skulle uppstå. 

 I vardagsrummet är alla dörrar försedda med dörrkarmar som liksom ramar in öppningarna i väggen. I rummet finns även fönster som gör att du kan befinna dig inne men ändå se den vackra trädgården. Här missar du varken årstidernas växlingar eller Brad Pitts nakna kropp, förutsatt att han skulle spatsera naken i din trädgård vid ett tillfälle då det är ljust ute, och du befinner dig framför ett fönster, och inte har ett hårstrå i ögat. Den väl tilltagna takhöjden skapar gott om utrymme för dig att springa runt med armarna sträcka rakt upp ovanför ditt huvud, vilket kan komma väl tillpass då Brad Pitt just gått förbi.

En trevlig detalj är väggarna som skapar ett tydligt avbrott mellan golv och tak. Det rymliga köket ligger praktiskt placerat inuti själva huset för att på så sätt underlätta matlagningen. Samma känsla för de nödvändiga i tillvaron har lett till att man försett dörren till badrummet med handtag, vilket verkligen känns bra när man ska öppna och stänga dörren. I det generöst tilltagna sovrummet finns det plats för en säng, som man kan sova i när man inte längre orkar vara vaken. Det finns även möjlighet att värna om privatlivet här, då väggarna effektivt skyddar en från förbipasserandes blickar.

På framsidan finns en veranda med ett tak som skyddar både mot regn och sol, och kanske även mot andra saker som kommer uppifrån. På tomten finns det dessutom ett garage med plats för bil.

Huset kan köpas för pengar, och det höga priset skapar gott om utrymme på ditt bankkonto.”

Det blir ingen bild till det här inlägget. Varför lägga ut en bild när man kan använda tusen ord istället.

Men på nya stället blir det minsann inget fjäskande

Och nu, en klicklänk för alla er som inte gillar mig tillräckligt mycket för att orka skriva in ketchupmamman.se i adressfältet.

KLICK

Flytkort

Tack för tipset

Ibland är det lite mer folk i mataffärerna än annars. Som när folk slutat jobba och slutat bada och slutat banta. Då vill alla handla mat och då blir det lite längre köer. Tre kassor är öppna och personalen jobbar så att svetten stänker, någon kund vill veta när en viss vara kommer in, en vara går in på fel pris, folk i kön suckar och trummar med fingrarna mot mjölkpaketen.

Men då händer det. Plötsligt uppenbarar hon sig. Hon som levt lite längre än den genomsnittliga kömänniskan. Hon som vet hur saker ska skötas, hur världen ska fungera. Hon klampar fram till den unga livsoerfarna tjejen i kassan och säger ifrån:

”Nääe, nu får ni faktiskt ta och öppna en kassa till!”

Varvid kassapersonalen:

A) Svarar ”det går tyvärr inte eftersom det här är finalen av vår interna tävling om vem som kan skapa längst kö. Men tack för att du fick mig att glömma hur många brödlimpor jag skulle scanna in, nu gick jag upp i ledningen!”.

B) Faller i gråt av pur tacksamhet över det briljanta förslaget och kallar genast in de tre andra kassörskorna som sitter och pillar lite under sina tånaglar i fikarummet. Kassapersonalen omfamnar varandra och high fivar och utbrister i spontana rop såsom ”vilket geni!” och ”vi hade aldrig kommit på den idén själva!”.

C) Ler trött mot kärringen medan hon hoppas att det där med att vissa människor självantänder faktiskt är sant.

Jag har köpt mig en egen liten bit av internet

Låt oss se vem som hittar mig först.

Så himla bra jag är då

Jag antar att jag har taskigt självförtroende. Jag antar att det är därför jag inte kan ta emot komplimanger på ett lagom världsvant sätt. Eller ens på ett trevligt sätt.

Till midsommar lagade jag en paj. En paj jag själv älskar och lagar varje år, men i år tyckte jag att den blev lite sämre än vanligt. Jobbigt, tyckte jag. Speciellt eftersom några av gästerna smakade den för första gången, och därmed inte kunde ha tidigare års pajer i åtanke när de under natten låg vakna för att recensera mina matlagningskunskaper.

”Vilken god paj, Karin” sa en av gästerna. Varvid jag genast låtsades att barnen behövde min hjälp med någon form av livsviktig ketchupupphällning som krävde min fulla koncentration.

För tänk om jag hade svarat ”tack!”. Och hon hade tittat förvånat på mig, och sedan börjat hånskratta. ”Tack? Tack! Hörde ni allihop?! Karin tackade! Men jisses, varför tackar du? Jag var ju ironisk. Den här pajen var skitäcklig! Vedervärdig! Tack vare att jag äter den är jag skitsugen på att bada direkt efter maten i förhoppningen att jag ska få kramp och drunkna. I princip skulle den kunna ersätta dödsstraffet i USA. Eller i alla fall komplettera det. ”Vill du ha den elektriska stolen, giftsprutan eller Karins paj?” skulle man fråga de allra värsta brottslingarna, och även den mest förhärdade av dem skulle börja gråta vid tanken på din paj. ”Vad som helst utom Karins paj!” skulle han ropa och kasta sig på sprutan två gånger i rad samtidigt som han slickar på den elektriska stolen för att i förebyggande syfte bränna bort alla sina smaklökar.”

Man kan i och för sig tycka att det inte vore särskilt snällt av henne att säga så.

Så jag antar att vi kan konstatera att jag inte bara har dåligt självförtroende, utan också en ganska taskig människosyn.

Samt att jag inte kan laga paj.