Alla inlägg av ketchupmamman

Känns bra att man har koll

Barnen ser på teve och jag skulle göra lite pappersarbete. Men istället sitter jag och retar mig på barnprogrammet. Det handlar om en sköldpadda som får hicka så fort han ser ett rutigt mönster.  ”Men usch så overkligt” tänker jag irriterat. ”Man får ju inte hicka av att se rutor!”

För det är ju verkligen den detljen som kommer förstöra mina barns verklighetsuppfattning. Att det är en talande sköldpadda som spelar schack och umgås med en björn är däremot helt normalt.

Karins rumpblogg

Jag tänkte skriva ett inlägg om att man vet att man måste banta när man nattat om dottern och lyckas riva ner stödbrädan med magen när man försiktigt ska ta sig ur hennes säng. Sedan insåg jag att tidigare inlägg redan behandlad min kropp, och ska jag hålla på så här får jag snart blogga på alltomfett.se istället.

Och jag vill inte ens tänka på hur en eventuell presentationsbild skulle se ut där.

Allt har en baksida, och vissa baksidor är större än andra.

 Först jobbar jag åtta timmar, sedan kommer jag hem till barnen som har saknat mig så mycket att de måste kasta sig över mig och slicka på mina ben. Så som alla normala barn säkert gör.

 Det är ganska utmattande. Men idag insåg jag att om jag äter några bitar choklad på vägen hem från jobbet, så har jag mer ork för benslickandet sedan.

 Jag är så smart.

Och fet.

Livsavgörande fundering

I filmer, reklam och teveserier uppstår ibland den, tydligen, oerhört pinsamma situationen att två kvinnor dyker upp på en fest klädda i precis likadana klänningar. Jag antar att ett av problemen i en sådan situation är att den andra kvinnan ser både snyggare och smalare ut än en själv i klänningen ifråga.

Nu undrar jag bara om samma problem existerar i männens värld. Står killarna framför en spegel innan festen och grubblar över om någon annan snubbe kommer ha samma slips som dem? Och om det skulle hända, tänker då killen ”fan, han har likadan blåprickig slips som jag. Och han ser smalare ut i den. Nä, nu går jag och hänger mig i min!”

Vikten av att klä sig rätt

Klädkvitton ska man spara. Framförallt för att de innehåller spännande och lärorik läsning. Som när jag köpte en fin grön- och gulrandig t-shirt till Samuel och sedan kunde konstatera att jag tydligen köpt en ”flicktröja”.  Tack och lov har Ellinor nu kunnat ärva den tröjan så att den äntligen hamnat på den typ av kropp den var ämnad för. Det måste kännas bra för KappAhl. Problemet är väl bara att hon har den till sina ”pojkbyxor” – de enda jeansen jag kunde hitta utan fjärilar, blommor och hjärtan.

Igår var jag på Lindex. Där provade jag lite tröjor till mig själv. Jag hittade en turkos enkel tröja som var nedsatt till halva priset. Så jag provade den och upptäckte snabbt att storlek L för en gångs skull kändes väldigt rymlig. M satt mycket bättre, ja den passade faktiskt alldeles utmärkt. Lycklig som sällan förr skuttade jag bort till kassan med mitt fynd. Jag sträckte över plagget och log i samförstånd mot kassörskan. Trots allt tillhörde vi båda nu Medium-klubben, klubben för oss som rör på oss regelbundet och inte äter chokladbollar till frukost (okej, en, men om det inte syns behöver man ju inte nämna det).  Kanske skulle jag och kassörskan nu bli bästa vänner, och regelbundet träffas för att sitta på ganska smala stolar – bara för att vi kan. Och så skulle vi förstås kunna låna kläder av varandra och säga saker såsom ”nähä, lägg av, din rumpa är ju inte alls stor, kolla på min rumpa, den är mycket större!” Fast egentligen skulle ju ingen av våra rumpor vara stora, utan rumpsnacket skulle mer vara ett sätt att kommunicera för att stärka vår gemenskap.

Expediten log så snällt mot mig, att jag förstod att hon tänkte på precis samma sak. Sedan räckte hon över kvittot, och jag kontrolläste det som jag alltid gör:
 
”Klänning 99,50”

Klänning? Jag förstår inte. Vadå klänning? Den slutar ju i midjehöjd.