Syns inte, finns inte

Jag har tappat bort mina glasögon. Det är inte roligt.

Det är mycket roligare när min man tappar bort sina glasögon. Han är nämligen nästan blind utan sina, vilket innebär att varje gång de är borta så kan hela familjen låtsas hjälpa till genom att ropa uppmuntrande ord såsom ”jag tror jag ser dem där uppe, hoppa pappa, hoppa!” och ”nej då, det är ingen vägg rakt framför dig bara fortsätt gå älskling” samt ”fast om vi ska vara petiga är faktiskt en stängd dörr inte en vägg, det bara känns så när man går in i den”.

Men mina glasögon har jag bara när jag kör bil, tittar på teve eller vill veta hur någon ser ut på riktigt. Så jag kan ju leta själv. Och jag har redan letat i princip överallt. Utom i trädgården. I och för sig var det där alla mina trosor var i somras när valpen envisades med att bära ut alla underkläder och bära in alla blomlökar, men det känns ändå långsökt.

Och utan mina glasögon måste jag handla godis som en tonåring (till fots, vilket liksom tar bort hela godiseffekten), och jag är osäker på om jag hämtade rätt barn vid skolan, eller bara ett barn med rätt längd. Så letförslag mottages tacksamt. Och ja, jag har kollat i bilen, mellan soffkuddarna, under brödrosten och alla andra självklara ställen.

Nu ska jag titta på Simpsons. Eller något med Trump. Det är svårt att veta nuförtiden, av så många olika anledningar.