Jag går upp. Tittar lite på mina Pellytrådbackar. Kissar. Borstar håret. Provdrar backarna lite. Gör kaffe. Tar en sväng förbi sovrummet och slänger en blick på backarna. Äter en macka. Ståendes i garderobsöppningen så att jag ser backarna.
Min man tycker att jag är knäpp. Men han såg inte gårdagens dokumentär om vuxna människor som köper äckligt verkliga dockbebisar och drar runt dem i vagn. Om han sett den skulle han uppskatta min enorma normalitet.
Nu blev jag inringd för att jobba. Men oroa er inte, jag tar med mig minst en pellyback.
Kolla! De älskar också pellybackar!
